This website uses cookies to improve your browsing experience and the continued use of the webpage indicates your consent to ÅF’s use of these cookies. Find out more about how ÅF uses cookies and how you can manage them here: Read more

Nyhet

Vem äger vattnet?

Den torra och varma sommaren 2018 var för många en varningsklocka: det blev tydligt att vattnet inte alltid räcker och att Sverige inte har en tillräcklig beredskap för att hantera vattenbrist och översvämningar. Effekterna av klimatförändringarna har visat sig samtidigt som behovet av vatten för olika sektorer ökar. På olika håll införs bevattningsförbud tidigt på året. Vattenbristen påverkar medborgare, industrier och lantbruk, för att inte glömma natur och biologisk mångfald. Nedan följer ett referat från ÅFs rundabordssamtal om detta ämne i Almedalen.

Att säkra dricksvatten-försörjningen i ett framtida klimat är en av de viktigaste utmaningarna vi har för ett fungerande samhälle, men kommuner förväntas klara sin egen framtida vattenförsörjning. Stöd och goda initiativ finns, men behovet av nationell samordning för att klara påfrestningarna är tydligt och uppmärksammat av flera aktörer. Vem äger egentligen vattenfrågan?

För att uppmärksamma detta tema bjöd ÅF in till ett rundabordssamtal i Almedalen den 2 juli. På plats fanns Patric Ramberg, teknisk direktör, Region Gotland; Jakob Granit, GD, Havs- och vattenmyndigheten (HaV); Camilla Asp, chef, krisberedskap och civilt försvar, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB); Per-Erik Nyström, nationell dricksvattensamordnare, Livsmedelsverket; Lena Söderberg, GD, Sveriges geologiska undersökning (SGU); Jörgen Johansson, VD, Sydvatten; Peter Sörngård, miljöexpert, Svenskt Vatten och Gunvor G Ericson, statssekreterare hos klimatminister Isabella Lövin på Miljödepartementet. Från ÅFs sida deltog Robert Jönsson, affärsutvecklare vatten och Malin Frenning, divisionschef på ÅF Infrastructure, som modererade samtalet.

Positivt med krismedvetenhet

Diskussionen tog avstamp i de senaste årens extrema vädersituationer. Samtliga deltagare var överens om att de senaste två somrarnas värmeböljor, trots torka och bränder, fört med sig i alla fall en positiv faktor i form av ett uppvaknande: medvetenheten om de ökande svårigheterna med vattenförsörjningen i Sverige har ökat avsevärt som ett resultat av extremvädret. Inom riksdag och regeringskansli, och även bland allmänheten. Det fanns en samsyn kring behovet av att ta höjd för extrema vädersituationer och för att hantera en begynnande konkurrens om vattenresurser samtidigt som vattnets kvalitet måste förbättras generellt.

En identifierad utmaning är vattenbalansen. Det kommer att krävas en bättre kunskap om tillgängliga vattenresurser i Sveriges avrinningsområden och en bättre förmåga att både lagra vatten i landskap och dammar för att hantera både vattenbrist och skyfall. Utöver det finns det en prioriteringsproblematik i vem som ska få tillgång till vatten när det är en bristvara, det vill säga hur skall vattenresurser bäst fördelas? Detta ledde in på en annan fråga som kan komma att bli viktigare i framtiden: vad är vattnets värde? Är vattenresurser och vattentjänster för lågt värderade jämfört med andra samhällstjänster? Och hur ska vi säkra finansieringen?

Många prognoser visar att det som vi idag kallar för extremsommar kommer att vara normen vid nästa sekelskifte. I ett europeiskt perspektiv ökar trycket på norra Europas vattentillgångar när en ökande befolkning ska ha mer mat samtidigt som vattenbrist och torka i södra Europa riskerar att bre ut sig och försvåra mat- och industriproduktion. Mot den bakgrunden blir behovet av en tydligare hantering av vattenfrågan än viktigare – hur hanterar vi framtidens extremsomrar? Flera deltagare förespråkade behovet av en tydligare nationell samordning, exempelvis i form av en nationell handlingsplan för vattenresursförvaltning med dricksvattenförsörjning. Livsmedelsverkets roll i dricksvattnet bör stärkas menade vissa. 

De flesta var överens om att även om problemet kräver utökad nationell samordning, så bör det faktiska arbetet ske på regional nivå. Vattennivåerna styrs inte av kommungränser. Representanterna från statliga myndigheter höll med om att de spelar en viktig roll genom att ta egna initiativ inom ramen för deras uppdrag och HaV kommer till exempel att inom ramen för sitt mandat bjuda in till en bred samhällsdialog kring hållbar vattenresursförvaltning. Ett område att inspireras av är energi och hur den samhällsdialogen och politiska processen lett fram till ny lagstiftning kring miljöanpassning av svensk vattenkraft. 2016 års energiöverenskommelse är ett konkret exempel på samverkan mellan olika politiska partier som sträcker sig över flera nivåer och år. Dagens politiska förutsättningar kan försvåra partiövergripande överenskommelser.

Det fanns konsensus om vikten av att se på vatten ur ett helhetsperspektiv. Även om alla höll med om dricksvattenfrågan, så går det inte att bara fokusera på den och därmed utesluta andra viktiga områden där vattenresurser måste säkras såsom för energiproduktion, industrin, jordbruk och ekosystem. Försörjning av dricksvatten och ett tydligare helhetsperspektiv är inte i ett motsatsförhållande utan en förutsättning.