Det har blivit lite skriverier i media om min lårmuskels baksida, som jag skrev om i förra inlägget. Det är ju positivt att det jag skriver här blir läst – till och med av journalister. Å andra sidan har jag svårt att se att det är en nyhet att jag får vänta två veckor längre än planerat med att belasta muskeln till max.
 

Annars är det väldigt bra här på Rhodos. Det är konstigt nog nästan bara svenskar på arenan, så många svenska klubbar och grupper verkar ha valt just Rhodos i år för sin försäsongsträning Arenan ligger några kilometer utanför själva ”Rhodos City”. Det är kanske ingen av de bästa träningsanläggningarna i Europa, men helt OK. Mjuk, nylagd bana som är bra att träna på och ett klart godkänt gym inne på området. Att det sedan är 25 grader varmt och sol gör ju inte saken sämre direkt.

Träningen blir nu mer och mer tävlingsinriktad, eftersom säsongen närmar sig snabbt. Den kan väl enklast beskrivas som att den är lite hårdare än den träning jag kör under säsong, men mindre påfrestande än uppbyggnadsträningen tidigare i år. Träningen är som vanligt varierad, snabbhetsuthållighet, häck, sprint och olika former av styrketräning i en skön blandning signerat Grycksboexpressen och Torneklint. Börjar också känna mer och mer av den där tävlingsinstinkten – att vilja springa lite snabbare och lite närmre gränserna och det är så klart ett gott tecken. Det känns helt enkelt väldigt bra just nu.
 

För några dagar sedan hade jag ett snabbhetsuthållighetspass med fem stycken 150 meters-lopp. Det är ett ganska jobbigt pass, både fysiskt och lite mentalt, jag är alltid en aning nervös inför det bara för att jag VET att jag kommer bli svintrött! Men det finns heller inget bättre än när just det här passet går bra, när man känner att man är stark och orkar 50 meter längre än vad det kommer att bli på tävling.
 

På gymmet är det annars (som vanligt) mest frivändningar, ryck och knäböj. Just nu är det mest treor, tvåor och ettor som gäller, riktig maxstyrka alltså. Ettorna är min favorit, när man kan lassa på riktigt tungt och utmana sig själv lite. Idag körde vi ryck där det blev ett nytt pers för mig! Tjoho!
 

*  *  *  *  *  *  *
 

Som jag skrev i förra veckan, så bor jag och Jenny i ett hus bara en liten bit ifrån träningsanläggningen. Kan faktiskt inte nog understryka hur skönt det är att slippa hotellivet – speciellt på ett turistställe som Rhodos. Här har vi ganska mycket av det vanliga vardagslivet, förutom det extrema intaget av Grekisk Sallad. Vi handlar och lagar mat själva, och försöker enas om vems tur det är att diska. Just nu är det bara vi två och Pim-Pim som är här men släkten kommer att invadera oss på söndag. Då byter vi ut lugnet mot familjeaktiviteter i en vecka. Det blir nog lite mer utflykter och restaurangbesök, och det skall bli kul att se mer av Rhodos, eftersom vi hittills nästan bara sett vägen mellan arenan och huset.
 

Vi är annars lite förvånade över att Rhodos känns så övergivet. Kanske är det bara lugnet innan säsongsstarten, men vissa hotell undrar man om de är nerlagda, igenbommade eller bara sover skönhetssömn innan säsongen. Vi har på de korta utflykterna vi ändå gjort, sett hela gator som ser ut som om de skulle kunna vara en del av en spökstad, eller att folk flytt undan något oväder. Svenskarna verkar vara i majoritet bland de turister vi ändå sett hittills, så vi verkar hålla vårt rykte som en av de nationer som reser mest i världen.
 

*  *  *  *  *  *  *
 

 

---

Jag har fått ett litet bakslag i stegringen av min träning efter skadan jag fick i Valencia i början av mars. Jag provade för ungefär en vecka sedan att springa lite fortare än jag gjort tidigare i vår och kände då i baksidan av låret att det inte riktigt är dags att göra det än. Kollade med min sjukgymnast som säger att jag behöver lite mer styrka innan jag kan stegra träningen igen. Fram till OS är det ju fortfarande väldigt, väldigt långt – som tur är. Samtidigt är jag ändå väldigt positiv idag, eftersom jag har kört lite häckträning, men utan att gå för fullt. Det är en fantastisk känsla att få en sådan kick av att träna, och jag älskar verkligen när träningen går in i nya faser.     
 

*  *  *  *  *  *  *
 

Idag var det presskonferens i Oslo - för Exxon Mobil Bislet Games. Långt namn men kul tävling. En av Norges bästa friidrottare är ju häcklöperska, så med tanke på att 100 meter häck är en ÅF Golden League gren så var antagligen kul för arrangörerna att sätta fokus på just den här grenen. Presskonferenser är annars en ganska likartad upplevelse oavsett vilken tävling som det gäller. Hur är formen, hur har du förberett dig, hur är skadeläget, vad tror jag om säsongen? Samtidigt så får jag kanske vänja mig, för det kan bli fler än tidigare under ÅF Golden League i sommar. Sedan är det givetvis roligt att sitta på en presskonferens efter en lyckad tävling, så det får gärna bli ett antal sådana aktiviteter i sommar. Generellt sett försöker jag annars att begränsa mina engagemang under säsongen, eftersom alla aktiviteter kostar på i form av energi – energi som helst skall kanaliseras till träning och tävling. Dessutom är ju också tiden begränsad, och min tid tillbringar jag just nu helst i träningshallen.
 

*  *  *  *  *  *  *
 

Till helgen reser jag och Jenny till Rhodos på träningsläger. Vi har hyrt ett hus, för att slippa bo på ett turisthotell i de tre veckor som vi skall vara där. Dessutom kommer halva Falun ner i omgångar. Pappa och mamma, våra respektive pojkvänner, vår sjukgymnast och så givetvis Karin och Torbjörn. Vi kan nog ha riktigt kul i vårt hus, och det ska bli skönt att inte bara äta restaurangmat, utan att kunna laga egen mat i huset. Det är annars lite synd att det bara är jag och Jenny av de svenska friidrottarna som åker till just Rhodos. Det verkar som alla svenskar väljer olika platser för sina läger i maj. Visst hörs vi av ibland via SMS och mail, men det är trots allt så att alla har fullt upp med sitt eget. Jag kan ändå sakna att koppla av efter en lunch eller en middag med några andra friidrottare, och det är riktigt synd att förbundet inte har ett landslagsläger just den här våren. 
 

*  *  *  *  *  *  *
 

 

---

Skriver det här på väg hem från Monte Gordo i Portugal, där jag och Jenny gjorde som många andra så här års – vi tog en sista minuten resa till värmen. Vårt mål med resan var nog lite annorlunda, för det var träning som gällde varje dag. Jag är just nu inne i en intensiv period vad gäller träningen, och det känns trots allt bättre att kunna springa utomhus i bra förhållanden än hemma i hallen i Falun. Monte Gordo är annars ett spännande ställe. Hit kommer idrottare från hela Europa, och det krävs inga bokningar lång tid i förväg. Pay-and-play fast för friidrott helt enkelt. Under den här veckan var det framför allt klubbar som fanns på plats, och förvånansvärt många engelsmän och belgare. Jennys skada gjorde att hon tillbringade större delen av träningstiden på motionscykel i gymet, men bara utsikten därifrån borde ha skyndat på läkningen avsevärt. Förutom träningen så har vi haft det så där underbart avkopplande som en ”vanlig semester” ska vara. Vi har läst mycket böcker, gått ut och ätit fantastisk mat på kvällarna och tagit långa promenader. Det låter nästan mer som en pensionärsresa än ett träningsläger, när jag tänker på det.
 

* * * * * * * * * * * * * * *
 

Jag var tyvärr borta under ÅFs chefskonferens, som krockade med vår träningsvecka, och det var synd. ÅF hade denna gång tagit hjälp av Maurice Greene - ”The fastest man alive”. Det hade varit häftigt att vara där tillsammans med honom, faktiskt. Maurice, som lade skorna på hyllan för inte så länge sedan, är nog en av de coolaste friidrottarna som jag stött på. Han reste runt på tävlingarna med en hel ”crew”, som vilken rockstjärna som helst. Sedan är det något speciellt med amerikaner. Själv har jag i alla år kämpat med nervositet vid offentliga framträdanden. Maurice och många av de andra amerikanerna inom friidrotten verkar däremot helt obesvärade, och går upp på scenen och sprutar ur sig kvickheter och tänkvärdheter. Imponerande, minst sagt.
 

* * * * * * * * * * * * * * *
 

Kan inte undvika att beröra mitt kära Leksand också. Förlust igår igen – nu mot Brynäs – och det är nu helt klart att det blir Allsvenskan ett år till. Under tiden i Faro har min pojkvän hemma i Falun SMS:at löpande under matcherna, och frustrationen har varit total. SMS:en blev bittrare och bittrare. Sorgligt nog spred sig frustrationen även till Portugal. Jag lider inte bara för egen del, utan dessutom med alla andra Leksands-supportrar runt om i landet. Vi får väl knyta nävarna (igen!) och tänka att – Nästa år, då ska det gå!
 
* * * * * * * * * * * * * * *
 

 

---

FREDAG 28 MARS 2008

Sitter nu och planerar utomhussäsongen, och är i det närmaste klar. Det blir givetvis inte lika intensivt tävlande som under inomhussäsongen. Det måste finnas plats för träningsuppehåll och fler tillfällen till återhämtning, eftersom utomhussäsongen är mycket längre. OS är ju mitt stora mål i år, så säsongen får anpassas lite mot en formtopp mot mitten av augusti. Formtoppar är annars väldigt individuella om man jämför olika idrottare, men jag tycker jag känner min kropp så väl idag att det borde gå utan problem.

 

Jag får ibland känslan av att jag tränar mer kvalitetsinriktat än flera av mina konkurrenter. De flesta verkar köra mer traditionell mängdträning, men min uppfattning är att det är kvalitet snarare än kvantitet som passar mig bäst i varje fall. Ser jag tillbaka på den här hösten, så får jag känslan av att jag har tränat ganska lite relativt sett. Visserligen till viss del för att jag har varit sjuk - men trots allt. Sedan är träning och träningsupplägg också väldigt individuellt. Det gäller ju att ligga på gränsen för att få ut maximalt. Lyssnar man då inte på sin kropp, så är risken stor att det kommer ett bakslag i en eller annan form.

 

Jag har fortfarande inte bestämt om det blir ett eller två träningsläger utomlands innan sommaren, utan det får visa sig framöver. Just den här tiden är annars en av de roligaste träningsperioderna under året. Det är tillräckligt långt tills säsongen börjar, men ändå en känsla av att det snart är allvar. En blandning av pirr och lugn, helt enkelt. Tyvärr har ju Jennys skada gjort att jag bland annat blivit av med en träningskompis och sparringpartner, men det finns några andra häcklöpare här i Dalarna som jag får träna med/mot istället. Det är viktigt att ha motstånd även på träning, för att man ska plocka fram det där lilla extra.

 

Livet här hemma rullar annars på mer eller mindre som vanligt. En rolig grej som jag hörde på nyheterna är att Dalarna är bäst i Sverige på att källsortera. Härligt! Jag blir fortfarande lite förvånad när jag kommer till ställen där man inte gör det... Det känns liksom inte rätt att slänga konservburkar och matrester i samma påse längre.

 

* * * * * * * * * * * * * * *

ONSDAG 19 MARS 2008

Det enda man kan vänta sig det är det oväntade.

 

Tillbaka i Falun efter VM i Valencia och lite semester. Har också fått distans till det som hände innan semifinalen i VM, och tänkte ge min bild av det. Under uppvärmningen kändes det precis som vanligt. Jag fick ingen förvarning på något sätt, även om jag hade känt mig lite sliten under slutet på inomhussäsongen, som blev mer intensiv än jag tänkt mig. Jag värmde upp i ungefär 45 minuter – precis som vanligt – men när jag skulle göra en start över en häck, då kände jag hur det ploppade till lite i baksidan på höger ben, alltså frånskjutsbenet, precis när jag sköt ifrån. Det var ingen stark smärta, utan mer obehag. Jag kände att det var ett gäng muskelfibrer som gav upp. Det var givetvis inte lika illa som när jag drog av hela muskeln. Då var det dramatiskt, och jag ramlade över häckar helt utan styrsel i benet. Nu flög jag ändå över häcken och sprang vidare efteråt.

 

Karin märkte ingenting, utan var glad över att ha klockat min snabbaste start någonsin. Själv tog jag tag i sjukgymnasten, Jenny Jacobsson, och la lite tryck på låret innan vi smög in i det lilla massagerummet på uppvärmningsområdet. Jag hade kanske 4 timmar kvar av inomhussäsongen när det här hände, men det går inte att gå och tänka på. Som elitidrottare vid ett mästerskap, då har man trimmat kroppen till max, då är det lätt att något sådant här händer.

 

Givetvis har jag nu funderat på om jag skulle ha tävlat lite mindre innan mästerskapet, och jag tror att jag kommer att vara mer lyhörd för kroppens signaler i framtiden när jag känner mig så sliten som jag gjorde. Jag ska inte tävla när jag känner mig sliten. Man lär sig trots allt alltid något av sådana här grejer. Men vilket antiklimax det var. VM var ju inomhussäsongens stora mål, och alla andra tävlingar skulle leda fram till det här. Samtidigt är det ju det oväntade som är tjusningen med idrott. Alla svenska journalister hade ju redan räknat in guldet, och börjat spekulera i segermarginalens storlek. Man kan förbereda sig hur mycket som helst, men det finns alltid något oväntat som händer.

 

Efter VM tog jag några dagar ledigt, vilket var planerat sedan långt tillbaka, och efter att ha kommit tillbaka hem till Falun så kan jag nu köra på mer eller mindre som det var tänkt. Skadan är så pass liten, och jag hade ändå inte tänkt mig att springa maxlopp nu. Det är uppbyggnadsträning nu inför utomhussäsongen, med mycket aerob-träning (uthållighet). Sedan blir det mer och mer teknik och snabbhet ju närmare maj vi kommer.

 

Upptäckte just nu att jag har blivit ”European Athlete of the Month” för februari, vilket jag faktiskt blev även i januari (http://www.european-athletics.org). Det vore ju inte illa att bli utsedd för augusti – för i så fall har säkert OS gått riktigt bra.

 

Det är mycket med familjen Kallurs skador just nu. Jenny har, oturligt nog, fått en spricka i smalbenet, det vill säga en överbelastningsskada eller en så kallad stressfraktur. Skulle hon springa med den så kan benet gå av när som helst. Hon måste nu vila två månader helt utan belastning. Sprickan sitter dessutom väldigt olyckligt, så läkningstiden blir extra lång. Förhoppningsvis kan hon kanske tävla i sommar ändå, men OS är nog inte att tänka på.

 

Spännande med Carros beslut att slopa sjukampen för en satsning på tresteg och längd. Hon gör helt rätt, och är en grym förebild på det sättet. Hon följer sitt hjärta. Det är så många som kommer att tycka att detta är ett dumt beslut, men känner hon inte samma motivation längre så är det helt rätt. Det är ju också rätt kul att ha möjlighet att byta gren. Det är det ju inte alla som har det.

 

 

* * * * * * * * * * * * * * *

TISDAG 4 MARS 2008

På lördag smäller det – VM inomhus i Valencia, och jag är verkligen laddad. Nu har det gått så lång tid sedan jag tävlade, så lång tid att jag nästan började undra om inomhussäsongen redan tagit slut. Jag vill verkligen tävla nu – och det känns faktiskt i hela kroppen. Det gör också att mitt beslut att avstå SM var helt rätt, för min motivation kan knappast vara mycket högre än den är just nu.

 

Det är inte ovanligt att alla tre loppen (försök, semi och final på 60 mh) går på samma dag vid inomhusmästerskap. Det var så även vid inomhus-EM i Birmingham sist. Det gäller att disponera krafterna rätt. Det går inte att springa avstannande på 60 meter, och det är förresten svårt att springa avstannande i alla sorters häcklopp. Det som går att göra är att ha olika sorts laddning mentalt när det är tre lopp på en dag. Jag kommer inte heller att värma lika noggrant för första försöksloppet till exempel, utan snåla lite med krafterna. Det gäller trots allt att prestera som bäst i sista loppet, och då är det inte bara de fysiska förberedelserna utan även de mentala som måste anpassas till schemat. 

 

* * * * * * * * * * * * * * * 

 

VM skall verkligen bli en stor upplevelse. Nu är ju i stort sett alla samlade som tävlat inomhus under säsongen, och det skall bli jättekul att möta dem allihop. För mig är inte mina motståndare samtidigt mina fiender – absolut inte – utan goda vänner som jag ser fram emot att träffa. Jag fokuserar på min egen prestation i loppen, och det är det enda jag kan göra något åt. Det har ju fungerat rätt så bra hittills i år.

 

En fördel med att alla mina lopp går på lördagen, är att jag på söndagen kan bänka mig på läktaren för att heja på de andra svenska friidrottarna. Det är skillnad mot galor, där tävlingen är avklarad på tre timmar. Vid mästerskap så har vi i det svenska laget lagsamlingar, vi hejar på varandra och har jättekul tillsammans. 

 

* * * * * * * * * * * * * * *

 

Förutom tävlandet i Valencia på lördagen så gäller det att göra en noggrann planering redan på hemmaplan för de aktiviteter som skall ske under vistelsen där nere. På torsdag har det svenska förbundet presskonferens i Valencia, och på fredag har IAAF och ÅF en internationell presentation av ÅF Golden League – en presentation som jag skall delta i. I tillägg skall det planeras träningar, massage, lagsamlingar, resor och måltider. Ju mer planering som kan ske hemma innan man åker, desto färre överraskningar på plats som tar bort fokus i uppladdningen.

 

Efter VM tar sedan inomhussäsongen slut, och förberedelserna för utomhussäsongen börjar. Det skall bli riktigt kul att se om jag lyckas behålla fart även mellan 60 och 100 meter i år. Jag tror ju mycket på vårt nya träningsupplägg med ökat fokus på kvalitet. Få se om vi kan slippa åka på mer än ett träningsläger utomlands innan tävlingarna börjar. Vi har ett upplägg som förhoppningsvis gör att vi kan hålla oss på hemmaplan och ändå träna på lång bana.

 

Som det ser ut just nu, så blir den första riktiga tävlingen utomhus ÅF Golden League i Berlin den 1 juni, men jag skall se över mitt tävlingsprogram ganska snart efter VM, så det kan bli något eller några lopp i maj. Jag är taggad inför utomhussäsongen, och riktigt nyfiken på hur bra det kan gå på 100 meter häck nu efter en sådan fantastisk inomhussäsong som i år.

 

 * * * * * * * * * * * * * * *

 

Jenny kämpar på med sin rehab-träning och det verkar fungera bra för henne. Det skall bli otroligt roligt att mötas på tävlingarna i sommar igen, och det känns redan som om hon kan ge mig en riktig match i år. Jag hoppas verkligen det. 

 

* * * * * * * * * * * * * * *

 

Världsrekord! Pressinvasion på Arlanda. Gratulationer i massor. Tack alla, verkligen.

 

Mitt lopp i Karlsruhe var egentligen tekniskt sett i nivå med mitt lopp i Göteborg tidigare i år, fast på en snabbare bana. När det blir ett så bra lopp så är det som om det går av sig självt. Det är det som är det häftiga. Det bara händer. Det är egentligen det här tillståndet jag strävar efter vid varje träning och varje tävling. Känslan av att det tekniskt sett bara flyter på. Det jag försöker tänka på innan varje start, det är att bara släppa loss – att släppa kontrollen. Och det är när jag lyckas med det som jag får till de där klockorna. Det är konstigt trots allt att det ska vara så svårt är att våga släppa loss. Att inte försöka påverka.

 

Jag hade förberett mig på att det skulle vara lite press på Arlanda när jag landade, men när jag kom ut, så stod det en sådan enorm mängd journalister och fotografer att jag nästan fick panik och började gå åt andra hållet. Ungefär som om jag skulle komma undan på något sätt. Man kände sig inte direkt bekväm med att bara gå rakt fram – in i horden av journalister. Nu är de ju väldigt trevliga, men det blir sådär kaosartat. Alla ska intervjua en samtidigt. Trots mina flitiga kontakter med media, så är det en så speciell situation när alla springer fram emot en. Nästa gång kanske jag springer åt andra hållet. Får se vilka som hänger med efter 100 meter…

 

Nu är det mycket som redan stått i tidningarna om mitt lopp i Karlsruhe och säsongen hittills. Givetvis massor med frågor om hur det skall gå i OS, inomhus-VM och ÅF Golden League. Vad journalisterna ofta ”glömmer” är det korta perspektivet. Jag är, som jag tidigare sagt, en person som både vill och försöker leva i nuet. Mitt fokus nu är min nästa träning och helgens lopp i Birmingham – inte VM och OS.

 
* * * * * * * * * * * * * * *

 

Det skall bli skitkul att tävla på hemmaplan igen den 21 februari – nu när jag är i mitt livs form. Det blir fantastiskt roligt att få möta världseliten i GE Galan i Globen. Det är i och för sig lite tråkigt att inte få tävla mot Jenny under inomhussäsongen, men jag tävlar hellre mot en mycket skarpare Jenny i sommar, än att tävla mot en halvskadad Jenny nu. Det lär förresten vara samma speciella underlag i Globen i år som de kommer att ha vid VM i Valencia. Jag har aldrig sprungit i Valencia förut, men det saknar ju betydelse nu med tanke på underlaget.

 

De planerade förändringarna i träningen inför VM är att jag efter SM tuffar till träningarna lite, för att försöka få till en liten formtopp till. Det är mest detaljer i träningen, och inga stora förändringar jämfört med nu. Jag kommer inte att förändra något i min planering på grund av det här. För mig är det nästan enklast att fortsätta tävla och försöka hålla kvar den här känslan jag har just nu. Man är så fokuserad på tävlingarna så det är bättre att fortsätta tävla och få hög kvalitet där, eftersom det är svårt att samla samma energi i träningar under pågående säsong. Skulle jag göra ett dåligt lopp – få ett bakslag – så är det inget som oroar. Det har hänt förr när jag presterar bra flera veckor i rad. Det är inget jag oroar mig för.

 
* * * * * * * * * * * * * * *

 

Nu är det dags att återgå till kakbaket. Jag skall bjuda hela familjen på kakfest innan det bär av till Birmingham. Just nu håller jag på med en mjuk pepparkaka med mascarpone och messmörskräm. På onsdag lär det vara dags för Roomservice, och programmet när de var hemma hos oss i Falun och byggde. Det skall bli jättekul att se.

 
* * * * * * * * * * * * * * *

 

---

• Bra Böcker
• iPod med minihögtalare
• Min laptop
• Filmer
• Spikskor och tävlingsdräkten