This website uses cookies to improve your browsing experience and the continued use of the webpage indicates your consent to ÅF’s use of these cookies. Find out more about how ÅF uses cookies and how you can manage them here: Read more

Newsroom

”Man kan göra så lite som ger så jäkla mycket”

De tre ÅFarna som för två veckor sedan åkte ner för att hjälpa flyktingar på Lesbos har nu kommit hem. Vi tar ett samtal med Rikard, Samuel och Eva för att höra mer om läget på plats.

Publicerad 22 december, 2015

De tre ÅFarna som för  två veckor sedan åkte ner för att hjälpa flyktingar på Lesbos har nu kommit hem.  Vi tar ett samtal med Rikard, Samuel och Eva för att höra mer om läget på plats.

Berätta vad ni gjort under veckan och vad ni hjälpt till med på  plats.

R: Väldigt brett, den ena delen var att nattetid eller tidig  morgon stå och ta emot flyktingbåtar som anlände på stränderna. Hjälpa  människorna med nya kläder, mat, värmande filtar. Flyktingarna hade varit ute  med båt i allt från 2-6 timmar och det var blåsigt och fuktigt så många var  riktigt nedfrusna.

S: Vi hyrde bilar för att skjutsa flyktingarna från  stränderna till olika läger, beroende på nationalitet.

E: Det var viktigt att se till att inte familjer  splittrades. Vi hade även med en brännare och en stor kastrull med soppa så de  fick något i sig. Vi gav dem även värmefiltar, mössor, handskar och till barnen  hade vi med jackor redan på stranden.

S: Sedan hjälpte vi till på ett av flyktinglägren på plats.  Allt från att dela ut gosedjur till att sätta upp belysning i läkartält och  prata med folk.

Hur många kom in per dygn?

Mellan 8-10 båtar med ca 50 personer i varje. De senaste nätterna var det upp  mot 40 båtar per natt.

Vem eller vad gjorde starkast intryck på er under veckan?

R: Storasystrar som är knappt tio år och bär på ett syskon  och har ett annat syskon i andra handen. De är på flykt själva men är samtidigt  ganska oförstörda och känns väldigt närvarande i situationen.

S: Jag minns speciellt en kille som var i 11-års åldern som  hade kommit med sin mamma och sina två syskon. Han var väldigt blöt och fick  hjälp att byta om i bakluckan på bilen. Vi gav honom torra byxor och strumpor  och när vi kom med ett par torra kalsonger blev han överlycklig. Det kommer jag  aldrig glömma, det gjorde stort intryck på mig.

E: Det var en tjej på runt 8 år som hade flytt från Irak med  sina föräldrar och småbröder. Det skulle bli kallt till natten, jag ville bara  ta hem alla under tak och stoppa ner dem under ett tjockt duntäcke. Hon fick  kläder och en mjukishund som hon kramade hårt och glädjen i hennes ögon var  obeskrivlig. Hon sa aldrig ett ord till mig under den här tiden, hon bara log  och höll min hand. Kindpussen jag fick när jag kramade henne hejdå sitter kvar  för alltid.

Hade ni velat vara kvar längre?

E: Känslan var att jag ville vara där flera månader och  ”göra klart” men det kommer inte vara klart om några månader heller… Det var  riktigt tungt att åka hem, samtidigt väldigt härligt att se och veta att väldigt  många volontärer från hela världen åker dit och till andra  ställen.

Hur anser ni att människor kan hjälpa till mer på vardaglig  basis?

R: Förutom att supportera organisationer med pengar så tror  jag det är mänsklig närvaro här i Sverige som behövs. Vara med på asylboenden  och engagera sig i organisationer som hittar på aktiviteter eller bli mentor  eller något liknande. Många tror nog att de behöver engagera sig mycket och  lägga massa tid för att det ska ge något men man kan verkligen göra  punktinsatser en helg om man vill det. Och en sådan sak vore det fantastiskt om  många kunde göra. Man kan göra så lite som ger så jäkla mycket.

Ni sitter själva i ledande positioner på ÅF – hur skulle ni ställa er  kring frågan om fler konsulter i era grupper ville göra samma sak som ni?

R, S och E: Positivt och berikande! Bra för ÅF, bra för  Sverige.

Finns det något annat ni vill dela med er av och som folk här hemma borde  känna till?

E: Jag rekommenderar alla att gå med i grupper på Facebook  för att läsa berättelser från flyktingar och volontärer för att få förståelse  för vad som händer och vilka människorna är som flyr. Det ger förhoppningsvis en  ökad förståelse för vad de flyr från och vilken fruktansvärd resa de haft under  flera års tid innan de kommit till Europa. De allra flesta har innan dess haft  ett liv precis som du och jag, med familjer, bostäder, jobb och vänner. De vill  leva sina liv igen.

Christer Karlsson är affärsområdeschef för de områden som Eva, Rikard och  Samuel jobbar för.

Christer – berätta vad du tänkte när dessa tre medarbetare kom till dig  och berättade att de ville åka ner och hjälpa flyktingar.

C: Det kändes självklart att de skulle åka! Det är så  mycket som pågår ute i världen och vi har möjligheten att hjälpa till. Deras  engagemang var gripande och berörda såväl mig som ledningen i affärsområdet så  deras förslag fick ett rungande Ja från alla i ledningen. Det fanns ingen  tvekan.

Vi valde även att göra en omfördelning inom affärsområdet för att kunna  skicka med pengar som skulle gå direkt till flyktingarna. Vi drog ner på antalet  godislådor och istället skickades det ner en betydande summa med volontärerna,  pengar som kunde gå till kläder, mat, filtar, utrustning – allt sådant som  verkligen behövdes på plats. Det är skönt att veta exakt vart pengarna går.

Är det här något som du och ditt affärsområde kommer fortsätta med  framöver?

Ja, vi tittar åtminstone framåt påsk och ser om vi kan göra en liknande  omfördelning då. Vi vill minska vårt eget överflöd till gagn för andra. Det  finns många som behöver hjälp.